Khde Ingelbertus Olai Helsingus

gift 1. gången med Brita Elofsdotter (dotter till kyrkoh. i Delsbo hr Elof, syster till biskop Bellini första fru), gift 2. gången med Catharina (dotter till kyrkoh. i Ljusdal hr Joen), död 1602 i Tibble, Leksand.

Barn med Brita Elofsdotter:
Elaus Engelberti Terserus

Ur Munktells Herdaminnen:
Barn med Catharina Joensdotter:

Daniel, blef Kyrkoherde i Thorsång
Abel, blef sin faders Klockare
Israel, Landtman i Leksand
Abraham, Bergsman wid Stora Kopparberget
Isac, Fänrik, död i Liffland och på Konungens bekostnad begrafvd i Riga
Jacob, Predikant för krigsfolket, också död i Liffland
Margareta, gift med en Bergsman i Aspeboda
Anna Tersera (-1654, Orsa) gift med Kyrkoherde Gudmundus Petri Rättvikensis i Orsa
Sara, gift med en Landtman på Strand i Wika.
Ifrån Helsingland härkommen. Född i Tuna socken och Rocksta by. Fadr. Kyrkoherde, efter andras uppgift bonde. Tjenade först såsom Hofpredikant hos Kon. Gustaf och sattes wid 1550 till Capellan och vice Pastor i Umeå församling, då ordin. Pastorslönen der, såsom flerestädes, war indragen till kronan. Der säges han hafwa wisat sig så myndig och sträng, att han med wåld blifwit twingad gå derifrån.

Snart blef han dock såsom en reformerande och driftig man af Konungen satt till ordin. Pastor i Leksand, såsom sannolikast synes, 1558. Kallas ock Prost i Dalom. Af K. Eric erhöll han 16 Juli 1562 donationsbref på ett hemman Tibble i Leksand, der flera hans efterkommande sedan bott. Biskop Erasmus visiterade honom 1576 och uträttade att denne Pastor, likasom många andre, följande år med sin underskrift antog Kon. Johans liturgi. Bekräftade dock äfwen Upsala mötes beslut 1593. Stiftets Fullmägtig på riksdagen 1594.

Under predikans förrättande Juldagen 1597 blef han häftigt anfallen af slag och måste mållös hembäras. Wäl kom han sig något före, men mistade synen och blef för sin återstående tid, med det stora hushållet, försörjd af sin son och efterträdare. Död 1602.

Kompletterande uppgifter från Marianne Munktell (Stormorsprojektet):

Enligt sägnen lärde han "Dalkarlarna krypa till kreutz, så att det brakade i ryggen på dem".

16 juli 1582 fick han ett hemman i Tibble, Leksand, av Johan III p.g.a. sin följsamhet när det gällde kungens religiösa reformplaner (I Tibble bodde flera av hans efterlevande). Fast han blivit utsedd som pastor av kung Erik hade han en mycket stark ställning även hos kung Johan. Den skaffade han sig under brödraupproret 1568 mot Erik XIV. Engelbrekt var då i Stockholm "på dalelagens vägnar" och tog då Johans parti. Han sa då att han "förnam, att Guds ande, välsignelse och nåd var veken från konung Erik ... och att allt skedde efter Guds nådiga försyn, vilja och välsignelse". Han fortsatte att hålla sin goda position hos Johan.

I en skrivelse 10 juli 1590 tackade han kungen för hans omvårdnad om "guds ord och dess rätta förstånd, bruk och förfordelse och så i motto avskaffat mycket missförstånd, säkerhet och missbruk, så att det var nu ... därtill kommet, att alla kunna och måtte se och bekänna, vad för ett gudlikt uppsåt Eders K.M:t haver haft i saken". Han önskar också att de "efterkommande måtte sådan gudstjänst njuta, bruka och behålla till världens ände". Allt lovprisande var för att kunna be om att slippa betala gärdet och borgsläger under resten av sitt liv, något som konungen lovat utanför Stockholm 1568. Han motiverade sin begäran med att han "i all sin dagar såsom andra före mig kyrkoherdar haft stor motgång i det gället" varför han kommit i "stor skuld" och kallade sig "sjuk, gamle man". Bland motgångarna hörde att drängarna hade gått ifrån honom trots att han "friat dem från knekttjänsten". Han hade då inte någon som kunde sköta "berg, åker och äng".

Under flera år, åtminstone från 1580, var han prost i Österdalarna. För det jobbet fick han varje år en spann korn per socken! Efter en dålig skörd 1569 sålde han tillbaka en del av kyrkotiondespannmålet till bönderna. Vid en häftig storm 1573 blåste kyrktornet i Leksand omkull. Han fick då tillstånd av kungen att använda tiondet till nödvändiga reparationer.

På juldagen 1597 fick han ett slaganfall i predikstolen och måste bäras hem. Han blev efter det både blind, förlamad och "en dumbe" och tillbringade resten av sitt liv sängliggandes hemma hos sin son Elaus Terserus. Han dog någon gång mellan 20 januari och 16 augusti 1602 i Tibble i Leksand.